Historiens metodViktiga gestalter i min egen syn på historiens metod är bland andra Edmund Husserl och Hans-Georg Gadamer. I Sanning och metod (1960) presenterar Gadamer kärnan av sin filosofi, dvs. att förstå människan som "historiskt förstående". Gada-mer är inte primärt intresserad av att ge råd i metodfrågor för humanvetenskaperna utan att klargöra de villkor som möjliggör den mänskliga förståelsen.
Syftet är att på denna sida utveckla min egen syn på historiens metod. Sidan är under arbete.
| Social konstruktivismI min forskning har jag bland annat valt att resonera i termer av social konstruktivism, såsom termen definierades av Berger och Luckmann i deras numera klassiska verk, som utkom redan år 1979. De skriver bland annat: "Att överdriva betydelsen av det teoretiska tänkandet i samhället och historien är en naturlig svaghet hos teoretiker [...] De teoretiska formuleringarna av verkligheten, de må vara vetenskapliga eller filosofiska eller till och med mytologiska, återger inte uttömmande vad som är verkligt för medlemmarna av ett samhälle (min kursiv.). Eftersom det förhåller sig så, måste kunskapssociologin först av allt syssla med vad människor vet är verklighet i det vardagsliv de lever utan eller före alla teorier. Med andra ord måste kunskap som grundas på vanligt sunt förnuft, stå i centrum för kunskapssociologin i stället för idéer. Det är just denna kunskap som utgör den väv av betydelser utan vilken inget samhälle skulle kunna existera".
En annan teoretisk synpunkt som kunde vara tillämpbar är Karl Mannheims tes om "tankens demaskering", vars syfte är att tillintetgöra ett argument genom att avslöja de grunder på vilket det bygger. Mannheim menar att en någorlunda "objektiv" kunskap om den sociala verkligheten kan nås genom att genomskåda de ideologiska föreställningar som har sina rötter i olika sociala gruppers (t.ex. ständernas) försök att tillskansa sig makt. Ett viktigt moment i ideologikritiken är att analysera sambandet mellan det sociala och det kulturella, det vill säga i detta fall mellan olika ståndsgrupperingar och deras värderingar, attityder och generella föreställningar om samhället, dess hotbilder och möjligheter. Den kanadensiske vetenskapsfilosofen Ian Hackning är ingen motståndare till den sociala konstruktivism som Berger och Luckmann förespråkar - i sin bok The Social Construction of What? vill han bara i Mannheimsk anda demaskera de värsta sociologiska avarterna. Den religiösa pietismen, som med olika väckelserörelser fick ett starkt fotfäste i Sverige på 1800-talet, antog att det fanns en gudomlig ordning som var oberoende av mänsklig aktivitet. Den sociala konstruktivis-men hävdar motsatsen - allt är, enligt Hacking, produkter av mänsklig interaktivitet, maktstrukturer eller tidig inlärning. Det räcker alltså inte i en historiesociologisk analys att ta verkligheten såsom den presenteras av andra aktörer eller såsom den förefaller på basen av uppteckningar och dokument av olika slag. Man måste bygga upp en typifiering som bygger på de olika aktörernas livsvärld. Den kunskap man når fram till utgår från en subjektiv tolkning av aktörens livsvärld, från aktören som typ. En sådan historiesociologi undersöker ofta det som upplevs som självklart: "Vad har aktörerna för motiv att säga det som de säger?", och: "Vad berättar detta om deras livsvärld?" kunde vara ett par inledande frågor för en fenomenologisk undersökning. |